Det finaste uppdrag jag någonsin fått

Ett barn dör. Och jag får vara med och väva täcket som kanske ska smycka den lilla kistan vid begravningen. Jag tror att det är det finaste uppdrag jag någonsin fått. Som att väva sig rakt in i ömtåligheten själv. Det finaste, är det rätt ord för att beskriva känslan? Jag är medveten om att jag rör mig in mot ett område där orden blir för stora och samtidigt inte räcker till.

Jag har vävt många bårtäcken som används vid begravningar men hittills har måtten på textilen varit betydligt större, ca 2 meters bredd och 3,5 meters längd. Bårtäcket vilar ovanpå kistan. Vi får bädda, om än i en symbolisk form. Det är en handling som påminner om det vi ofta gör med textil: stoppar om, viker in, tar på och tar av. Likt små vardagliga handlingar som att lägga på duken och göra fint. Begravningens ritual tillhör inte vardagen men ingår i livets krönika.

En krönika av ting skulle kunna låta så här: en vagga, en barnvagn, en potta, en simring, en cykel, en skolväska, en dator. Så kommer mopeden, bilen, den egna bostaden, kanske vigselringar, ett tält, i mitt fall en kajak, för någon annan en båt. Så småningom en rullator, eventuellt en rullstol.
Till sist en kista, det sista rum vi får bebo.

Den minsta kistan rubbar rytmen i livets krönika.

Bilden är från min pappas begravning, under pandemitiden, med endast familjen närvarande.