Tiden passerar genom kroppen

När jag väver känner jag hur tiden passerar genom kroppen, foten trampar fram ett skäl i taget. Rytmen, ljudet av pedalernas metallringar som klingar för varje nytt inslag, tråden som skyttlas in.
Paus för att spola ny tråd. Kanske jag väver arton centimeter per timme?
Jag ser vävningen av bårtäcken som en slags minneshandling, medveten om att väven en dag kommer att användas för ett liv som har passerat. När jag nu väver bårtäcken för det lilla barnet, hur ska jag då följa min väv?
Den här gången går det inte att föreställa sig att väva för ett långt liv med alla sina händelser.