Smärtan blir synlig genom ett föremål

Jag har fått låna en barnkista för att kunna ta mått och pröva vävens följsamhet. Kistan står bredvid vävstolen. Det är en medveten placering, jag vill upprätthålla koncentrationen under arbetets gång. Samtidigt får det stora konsekvenser. Hela rummet förändras.

Ett tag hade jag ett kistlock lagt ovanpå staplade kartonger för att kunna drapera stora bårtäcken och bestämma storlek. Övrig tid var locket upp och nervänt, utmärkt att förvara material i, avkodat på sin funktion.

Barnkistan tar upp all plats. Egentligen är det precis som det ska vara. Smärtan blir synlig eller varsebliven genom ett föremål, inte min smärta, utan vår. En nyfödd ska inte vara död. Så är det bara. Dessutom är kistan ett föremål som handlar om övergång från liv till död. I ateljén stannar den tiden på ett odefinierat vis.

Min vän Anna berättade om sin sons begravning, om hur hemskt det var att se prästen gå in i kyrkan med kistan fastklämd under armen samtidigt som han bar på en portfölj. Anna-Karin på begravningsbyrån instämmer och visar med utsträckta händer hur jag ska bära kistan. Snart är det dags att lämna tillbaka.