My finns för alltid i mitt hjärta, i varje steg och andetag.

Hösten 2012 fick vi reda på att jag var gravid för andra gången. Vår son, Otto, var då 1,5 år.

Månaderna gick, det blev nytt år och våren kom. Tre dagar innan påsk bestämde jag mig för att göra ett besök hos min barnmorska. Jag upplevde att min mage inte hade växt speciellt mycket och dessutom hade jag börjat reagera på minskade fosterrörelser. Jag är och var inte av den jätteoroliga typen så det tog mig lite emot att åka. Men jag ville samtidigt få det ur världen, och veta att allt var ok där inne i magen.

När jag kom in till min barnmorska så berättade jag om min oro. Hon slog direkt bort den med att säga:  ”Du är jättefin, alla magar ser olika ut vid olika graviditeter och angående minskade fosterrörelser så känner man inte lika mycket i magen i slutet. Det är helt normalt”.  

När hon sedan skulle lyssna på barnets hjärta så fick hon inte fram några hjärtljud med en gång, men efter mycket letande så hittade hon till slut några små hjärtslag och sa att det låter fint. Hon sa att allt var bra. 

Hennes ord vägde extremt tungt, jag förlitade mig på hennes kunskap. Jag var glad när jag gick därifrån, allt var BRA!

Vi åkte ner till min syster i Blekinge på påskafton, 10 mil hemifrån. Vi skulle stanna över natten. Det var inte lika livligt i magen, men lite fladder kände jag allt. 

På påskdagens morgon så vaknade jag med ett ryck och sa till min man Peter: “Vi måste ringa sjukhuset, jag känner att det inte är som det ska.” Hur jag än buffade och tryckte på magen så fick jag ingen reaktion alls. Jag blev jätteorolig! 

Vi ringde och uttryckte vår oro och de hälsade oss välkomna på en gång, utan att ifrågasätta. 

När vi kom till sjukhuset möttes vi av en undersköterska som bad oss gå in i ett rum och sätta oss. Hon satte igång med ultraljudsundersökningen direkt, men hittade ingen hjärtaktivitet. Hon sa lugnt att hon skulle hämta en barnmorska som skulle hjälpa till. Barnmorskan och undersköterskan gjorde ytterligare ett försök att hitta ett litet hjärta som slog. Men det fanns inget liv.

Då kände jag den riktiga paniken komma från mitt inre likt ett rökmoln från en skorsten. Tjock svart rök skulle snart lägga sig som ett lock över vårt liv. 

Det var ont om personal under påsken så barnmorskan fick ringa in jourhavande läkare, från IVA. Han kom inrusande till oss på rummet, superstressad, ryckte till sig ultraljudsmaskinen och började leta efter hjärtaktivitet, men utan resultat. Han tittade på barnmorskan och på mig och sa att det finns inget hjärta som slår och så kommer orden jag aldrig kommer glömma: ”Du måste söka tidigt för minskade fosterrörelser. Tyvärr har ert barn dött och jag beklagar.” 

Så stressade han sig ut ur rummet igen och kvar fanns vi. Jag, Peter, barnmorskan och undersköterskan och den hemska tystnaden och livet som plötsligt slogs i miljarder bitar.

Vårt barn hade dött i min mage.

Peter släppte plötsligt min hand och sprang in på toaletten och spydde, han klarade inte av att hantera sina känslor längre. De kom som en tsunami och sköljde bort allt ljus, kvar fanns bara vi, den lilla magen och ett stort svart mörker.

Allt var så overkligt, som den hemskaste mardröm. Det var panik och sorg i en faslig röra. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro på allt som nyligen sagts, inte heller förstå hur jag skulle kunna föda ut mitt barn vaginalt. Hur skulle det gå till!?

Personalen frågade om vi ville stanna kvar där eller åka hem till Kalmar där vi bodde, då det kommer dröja innan jag ska föda. Men svaret på den frågan var självklar redan från första stund som vi fick dödsbeskedet. Vi ville stanna, vi kunde inte åka hem!  

Det fina bemötandet som personalen gav oss efter beskedet var ovärderligt. De tog möjligheten att informera, stödja och lära känna oss som föräldrar för att på bästa sätt kunna hjälpa oss genom den svåra situation som vi befann oss i. 

Vi möttes av ett lugn och professionalitet som innehöll medmänsklighet, bekräftelse och värme, det medförde trygghet. Fasta rutiner som de följde fokuserat, men utan stress, bara ett lugn, och vi kände att vi fick tid att landa i den tidlösa mörka värld som vi befann oss i. 

Vi ringde våra nära och kära och grät floder under tiden som vi berättade vad som hade hänt. Vår värld hade rasat samma, vi hade hamnat på botten, i en svår emotionell kris, där födelse hade mött död och lycka hade hastigt bytts mot sorg.

Vi ville så gärna träffa Otto, blivande storebror, men vi visste att han var väl omhändertagen så det fick vänta. Vi behövde inte oroa oss över honom, men vi behövde kläder och toalettartiklar.

När vi fått hjälp med allt det praktiska, så var jag redo för att ta tabletterna som skulle sätta igång förlossningen.

Jag blev ibland otroligt rationell, var väldigt noga med att allt skulle bli så bra som möjligt runt mitt barn. Jag ville inte missa någonting. Men stundtals tog mörkret över och jag föll ner i det svarta hålet, där vi bara grät och hjärtat blödde. 

Hade jag kunnat förhindra det här?  Varför bad jag inte om ett andra utlåtande? Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det här? Har jag dödat mitt barn?  

Skam- och skuldkänslorna kom för att stanna.

Peter var minst lika trasig som jag, men när han såg att jag var så fokuserad så lugnande det honom.  Personalen såg honom också såklart, såg till att han fick samma information som jag och frågade honom lika ofta som mig, om hur han mådde. 

Vi lämnade sjukhuset en dag för att köpa saker till vårat ofödda barn, då vi inte hade någonting med oss. Kläder, filt och gosedjur var några av sakerna som stod på listan. Det var så hemskt, overkligt och sorgligt att göra alla inköp men samtidigt det viktigaste jag har gjort. Inget hade kunnat hindra mig då. Jag bara visste att jag måste göra det.

Inför förlossningen så fanns båda våra systrar hos oss, min storasyster och Peters lillasyster. Vi ville ha någon på plats, ifall vi inte skulle orka finnas där för varandra. 

Det dröjde inte länge förrän jag kände att nu var det dags. Jag blev livrädd och orolig, samtidigt som jag kände en befrielse. Nu skulle det äntligen ske, efter två dagars förberedelser och lång väntan.

Allt gick väldigt fort, varken vi eller personalen var beredda. Helt plötsligt så kom värkarna och efter ett par korta krystvärkar så kom hon. Där, mellan mina ben, på pappersöverdraget, låg hon stilla, vår lilla flicka. Så liten och så söt med svart hår och lite mörk i pannan, men helt underbar. 10 små fingrar och tio små tår. Lyckan var total, mitt i detta nattsvarta mörker. 

Barnmorskan rusade fram till mig och hjälpte mig att få henne i mina armar. Jag grät av stor lycka och av oändlig sorg. Alla som befann sig i rummet grät.

Vi satt länge och höll i henne. Hon var så älskad, från första dagen vi såg strecket på graviditetstestet. Vårdpersonalen uppmuntrade oss att spendera så mycket tid som möjligt med vårt barn, så otroligt värdefullt.

Min rädsla för att möta henne var som bortblåst. Nu var hon här. Som vi hade väntat, i nästan 35 veckor.

Barnmorskorna tvättade henne, pratade om henne., Jag stod bredvid, vågade inte riktigt ta i henne som de gjorde, hon kändes så ömtålig. De klädde på henne, de nyinköpta kläderna i stl 48, som var lite för stora, men inköpta av mig och det var det viktigaste!

Personalen runt om oss lyfte oss, gav oss den självkänsla som vi plötsligt hade blivit berövade på. Det var så viktigt. Vi var viktiga, för vi var nyblivna föräldrar. Föräldrar till My, det blev hennes namn. Vi hade en namnceremoni tillsammans med familjen och sjukhuspräst.

Storebror Otto var nyfiken och ville känna på lillasyster, klappa och tvätta bort det mörka på pannan. Mitt mammahjärta smälte, mina två barn. Vi tog fotografier, men inte tillräckligt många, kan jag tycka nu i efterhand.

Musiken jag lyssnade på varje dag när jag var tillsammans med My, kan jag idag lyssna på och åka tillbaks i tiden. När jag blundar så känner jag återigen hennes lilla mjuka hand i min.

My finns för alltid i mitt hjärta, i varje steg och andetag. Hon finns på min arm i form av en fjäril som en påminnelse om allt det sköra i livet.

Barn som My, som föds stilla, har funnits. De är en del av familjen och kommer alltid att vara det. 

Jag och Peter kommer aldrig bli de som vi var innan My dog, men vi har alltid valt livet, att gå vidare tillsammans. 

Idag har vi tre barn, Otto, My och Freja. 

🤍🤍🤍

/Ann Larsson