Kristina drabbades av dubbel sorg – förlorade sitt barnbarn Melker

Posted april 29, 2021

Att vara nära anhörig till någon som förlorat ett barn är en dubbel sorg. Kristina Schneiers första barnbarn Melker dog när han var en månad gammal. Här berättar hon om att sörja sitt barnbarn och att samtidigt sörja över att det egna barnet drabbats av en så svår förlust.

Det var i oktober 2019 som Kristina Schneiers yngsta son och svärdotter fick sitt första barn Melker. Glädjen var stor, för Kristina och hennes man var det första barnbarnet. Förlossningen gick bra och efter någon dag på BB fick den nyblivna familjen komma hem och börja lära känna varandra.

– Melker var lite gasig i magen och min svärdotter började lägga märke till att hans mage svullnade upp ibland. Hon tog upp det med läkaren på 1- månadskontrollen och eftersom min svärdotter är känsligt mot laktos så föreslog barnmorskan att hon helt skulle utesluta mjölkprodukter för att se om det blev någon skillnad, berättar Kristina.

Kände att något var fel

Den 16 november umgicks familjerna, de var på julmarknad och åt middag hos Kristinas föräldrar. På kvällen var Melker orolig och hans föräldrar kollade tempen men det fanns ingen feber. Till slut somnade de på sängen. Men så mot tidig morgon vaknade Kristinas svärdotter med ett ryck, som att hon kände på sig att något var fel, och när hon kände på Melker så var han helt livlös.

– De ringde ambulans och startade HLR och Melker fördes till sjukhus. De fick igång hans puls i ambulansen men sen när de kom in till sjukhuset så var den borta igen. Han klarade sig inte, berättar Kristina.

Det visade sig senare att Melker hade en försvagning i både tunn- och tjocktarmens muskelvävnad. Det kom ut avföring i blodet vilket i sin tur orsakade en blodförgiftning. För familjen blev Melkers död traumatisk.

– Det var vårt första barnbarn som plötsligt rycktes ifrån oss, det blev total kollaps. Min son och svärdotter ville inte åka hem utan flyttade hem till oss vilket förstås var en självklarhet för oss. Jag ställde mig och min sorg åt sidan för att göra det bästa för dem, säger Kristina.

Det var under den här kaosartade tiden som Kristina första gången kom i kontakt med Spädbarnsfonden. Hennes son Simon startade en insamling i Melkers minne och Kristina gick in på hemsidan och började läsa. Det var då hon insåg att hon hade dubbel sorg.

– Mitt barn har råkat ut för detta hemska och jag vill finnas där för honom. Samtidigt har mitt barnbarn tagits ifrån oss på en sekund. Det var en maktlöshet att inte kunde göra något för sitt barn i det läget. Som förälder så vill man hjälpa sitt barn så att det blir bra. Men med detta kan man bara finnas där som stöd.

Bearbeta sorgen

Kristina berättar att hon sjukskrev sig från sitt jobb i några veckor innan ansvarskänslan gjorde att hon gick tillbaka, lite för tidigt kan hon känna i efterhand. Hon började gå hos en kurator och prata och försökte bearbeta den svåra förlusten. Men hon kände tydligt att det var andra i samma situation som förstod henne bäst. Hennes råd till andra anhöriga som också drabbats är just att hitta andra som varit med om samma sak.

– Ta hjälp av Spädbarnsfonden och andra som varit i situationen. Jag ringde stödpersonen här i Kalmar och pratade och nu har jag själv fått ta ett stödsamtal med en mormor som förlorat sitt barnbarn. Jag har kommit längre fram i sorgeprocessen och kan förstå henne, säger Kristina.

Hon tycker också att många i hennes omgivning har varit dåliga på att närma sig hennes sorg. En hand på axeln som tröst eller att fråga hur man mår menar hon hade varit saker som känts fint.

Kristinas yngsta son och svärdotter har nu fått en lillebror till Melker, som i dag är en månad – lika gammal som Melker då han gick bort. Och saker som ultraljudsbesök, förlossningen och ett besök hos barnmorskan gör Kristina på helspänn.

– Det finns en oro i mig som jag inte haft tidigare och jag försöker jobba med det, säger hon.

Hon har en framtidsbild i sitt huvud som hon tänker mycket på. Hur hon och hennes barnbarn besöker Melkers grav tillsammans, hur de har med sig fika och pratar om Melker.

– Jag vill att han ska få leva vidare genom dem. Det vore fint, säger Kristina.