I det vita får skuggan färg

Vitt är för mig avskedets, sorgens och dödens färg. Men, invänder kanske du, vitt är inte en färg. Då svarar jag att i det vita får skuggan färg och strukturer blir till otaliga nyanser. Lågmält och subtilt, men likväl ett färgspel. Det ljusa och enklast möjliga har alltid haft en stor dragningskraft. Men den här gången är det annorlunda.

Jag minns ett samtal från en sensommardag på ett café i Vitabergsparken där jag träffade Ingela, Emelie och Carita från Spädbarnsfonden. Vi talade om filtar och framtid. I det samtalet föddes tankarna på bårtäcken för de minsta kistorna. Carita utbrast spontant: ”Videungar, kan inte det få bli inspiration?”

Nu är det sälgtid. Häromdagen plockade jag in en kvist där knopparna börjar spricka upp. Vitt, grågrön bark, inslag av gult. Allt det finns i väven. Och på bordet i ateljén har jag lagt upp nya spolar.

Ska det andra täcket få inslag av blått, eller en gyllene ton? Jag plockar in och tar bort. Färgar in ett garn med skiftningar, jag har mycket roligt i allt allvar. Den melerade tråden blir för orolig och jag börjar om.