Du saknas men du finns – Emmas berättelse om Julie

Emma Falkestål miste sin Julie i magen. Här är hennes berättelse. 

Det här är vår berättelse om Julie, vår efterlängtade dotter som dog i min mage en månad innan ett planerat kejsarsnitt. Om hur saknaden alltid finns där, men efter tid ändrats.

Jag tar det från början… Rickard (min man) och jag hade drömt om att bli föräldrar och var helt överlyckliga när vi fick veta att en bebis låg i magen. Inte vilken bebis som helst förstås, utan en dotter, vårt första barn. Vi gav henne namnet Julie. Vid ultraljudet fick vi veta att hon hade gagstroschisis, ett tillstånd där tarmarna ligger utanför magen, pga att buken inte stängt sig helt tidigt i fosterstadiet. Vi var dock noga kontrollerade av specialist mödravården och Julie mådde bra där inne. Hon sprattlade för fullt och gjorde såna kullerbyttor så jag knappt kunde sitta still.

Månaderna gick och vi kunde knappt vänta på att få träffa henne. Men så började hon röra sig mindre och mindre under loppet av tre dagar. Jag åkte oroligt in till förlossningen men skickades hem, tills sista dagen då vi åkte dit, men då var allt försent. Hennes hjärta hade stannat. 

I den stunden kändes det som att våra hjärtan också stannade, hela världen stod stilla. Mitt i den mörkaste stunden av våra liv skulle jag nu förlösa Julie, det kändes så overkligt och så orättvist. Såhär i efterhand är jag tacksam, för att jag fick föda henne och hålla mitt barn. Vi kunde, tack vare spädbarnsfondens minnespåse spara hårlockar och ta fot/hand avtryck. Det är minnen vi bär med oss än idag. 

Chocken, ilska, sorgen, alla dessa känslor som flödade månaderna efter Julies död. Jag minns  första julen utan henne, allt kändes fel, det var tomt. Hon skulle fått vara med oss, hennes rum stod färdigt och väntade på henne. Hela släkten hade längtat efter att få komma och träffa henne. Istället samlades hela familjen den julaftonen 2015 och gick till hennes grav för att försöka vara så nära henne det gick, för att önska henne en god jul. 

Men allt eftersom åren gick så fann vi ro tillsammans, en sorts ro i den starka saknaden. Besöken till graven blev inte bara tårar utan en form av lugn och frid för själen. Varje jul utan vår dotter påmindes vi inte enbart om saknaden, utan också den enorma kärleken vi alla hade för henne. Och vi insåg att hon saknas oss, det kommer hon alltid att göra, men hon finns ändå här, i våra hjärtan.

Sorgen har ändrat sig, vi har lärt oss leva med den och inte bara det, livet har gått vidare och vi kan hitta lycka igen. Jag tänker tillbaka och önskar så att vi hade vågat tro på de där orden alla sa till oss att ”det blir bättre”. För det ligger mycket sanning i det, även om jag minns det som hopplöst där och då. Ett stort mörker där jag inte visste om jag någonsin skulle få ett levande barn. Nu har det gått 8 år sedan hon dog och vi tänker på Julie med kärlek och lycka, att vi fick möjligheten att få ha henne i våra hjärtan. Och det är en kärlek vi nu kan dela med oss till hennes tre små syskon.

Idag, likt varje julafton, går vi ut för att tillsammans se upp mot himlen och önska Julie en god jul. För var vi än befinner oss i livet eller på jorden så vet vi att hon är med oss.

Så till alla er där ute, som förlorat ett barn och kanske befinner er i den tid där det är som allra mörkast.

Tro på mina ord – det blir bättre.

Till Julie – vi älskar dig, för alltid, för evigt och i all oändlighet. 

Du saknas men du finns.