Birgitta väver ett bårtäcke till de minsta kistorna
Textilkonstnären Birgitta Nordström formger och väver svepefiltar som används när ett litet barn dör. På uppdrag av Spädbarnsfonden kommer hon under 2023 att handväva bårtäcken till de minsta kistorna. I en blogg på Spädbarnsfondens webb delar hon med sig av den vävande processen.
Birgitta visste redan som barn att hon ville bli konstnär. Men vilket material hon skulle använda för sitt skapande var inte självklart. Till slut blev det ändå just textilen som fångade henne. Kanske har hon det i blodet. Både mormor och farmor vävde.
– Det var fascinationen för tråden och färgen och att sammanfoga olika delar till en helhet som lockade mig. Mer än måleriet, säger hon.
Hon väver i ateljén hemma på Hönö, i vävstugan på Rörö tillsammans med andra öbor och så på HDK-Valand, Högskolan för design och konst i Göteborg. Det var där hon för snart trettio år sedan skapade sitt första bårtäcke.
– Jag vävde bårtäcken som examensarbete och ville undersöka hur textilen kunde draperas och vad textilen på ett abstrakt vis kunde säga om döden. Jag tänkte aldrig då att det skulle användas på en begravning.
Textil som skyddar, bär och värmer
När bårtäcket visades på examensutällningen kom en kvinna fram och sa: “Jag ska snart dö och jag vill att ett av dina bårtäcken ska användas till min kista.”
– Då först insåg jag att de här filtarna faktiskt ska brukas, som för att en sista gång bädda runt den vi förlorat. Där började en resa in i en djupare förståelse, på pixelnivå, vad textilen kan uttrycka och hur den kan bära, skydda, värma. Det handlar om avslut och omsorg i samma handling.
På forskningsresan “följer hon filten” som metod, säger hon.
– Filten, den är ju en väv fylld av konstnärliga intentioner, men är också ett verktyg i en sorgeprocess. Genom att först väva och sedan följa med filten eller bårtäcket, in i avskedet och begravningens rum så har jag fått lära mig otroligt mycket om vad textilen kan göra. Så att följa filten betyder att vara i relation till både material och människor. Det är vad det handlar om. Jag tror det i alla fall. Jag prövar det nu!
Efter examen arbetade Birgitta under tio år som lektor på HDK och vävde parallellt bårtäcken till olika beställare. 2007 visar och talar hon om ett av bårtäckena på en konferens om konst och hälsa i Australien. En läkare söker upp henne. Hon säger att hon skulle behöva små filtar i sitt arbete på förlossningen. När ett spädbarn dör i magen eller kort efter födseln skulle hon vilja ha filtarna i beredskap, som ett taktilt språk. Läkaren uttryckte: “Jag behöver en filt att ge till föräldrarna när orden inte räcker till.”
Mjuk mot ömtålig hud
För Birgitta blev det ett avgörande möte som ledde till att börja väva filtar till foster och spädbarn som dör. Hon kallade dem för svepefiltar.
– Jag fick pröva fram vilket textilt material en liten svepefilt ska vara gjord av. Den ska absorbera vätska, den ska värma, den ska fånga luften så att det blir en mjuk filt men ändå fast till att hålla om barnet. Mjuk mot tunn och ömtålig hud. Och vacker.
Efter ett par års arbete lämnade Birgitta de första svepefiltarna, nu tillverkade industriellt, i två olika storlekar till fem förlossningsavdelningar. Birgitta hade då inlett en studie för att undersöka behovet av svepefiltar och i samråd med barnmorskor kommit fram till att pröva två olika storlekar, en till fullgånga barn och en i mindre storlek.
För mycket tyg
– När vi väl startade påtalade barnmorskorna ett behov av ännu mindre filtar, till graviditeter som av olika skäl tvingas till avbrott. Den producerade filtkvaliten kändes allför kraftig. Det var helt enkelt för mycket tyg i förhållande till en väldigt liten kropp.
En ny väv sattes upp i fiberverkstaden på HDK-Valand och tillsammans med kollegor, studenter och vänner började Birgitta åter att handväva. Några av dem som vävde hade själva förlorat barn.
– Det dom gjorde för oss var fantastiskt. De kunde bekräfta för oss att filtarna behövdes och berätta för oss om det svåra trauma det är att förlora ett barn. De var våra … vad ska jag använda för ord? Drivankare. Det som ger stabilitet och sänker farten så att man inte förlorar riktningen.
“Det känns värdigt så”
På de sjukhus svepefiltarna prövats och på Östra sjukhuset i Göteborg där de fortsatt används har de blivit uppskattade och betydelsefulla för föräldrar och vårdpersonal. I boken I sin linda 2017-19 som Birgitta Nordström skrev efter studien, berättar undersköterskan Åsa Svanlund att föräldrarna ofta har egna kläder och ibland filtar som de använder närmast barnet “men sen sveper vi den här filten utanpå, speciellt när vi ska göra iordning för transporten till bårhuset, det känns värdigt så. Vika in och vika om. Då blir det stabilt och bra.”
Birgitta gör nu sina sista år som doktorand i konstnärlig forskning.
– Om du tänker dig textil plus rit och en längtan efter att förstå vad textilen kan göra, sammanfattar det vad som förde mig in i doktorandstudier. Konsten navigerar i ett rum där alla sinnen samverkar till en upplevelse. Och i det här specifika fallet så handlar det om vad tyget gör i handen, vad den textila handlingen att svepa kan betyda.
Text: Magdalena Wernefeldt
Läs Birgittas blogg Svepefiltar och bårtäcken för de minsta
Spädbarnsfonden har beställt bårtäcken till små kistor av Birgitta Nordström som kommer vävas under 2023. Under processen att formge och tillverka bårtäckena kommer Birgitta att blogga på Spädbarnsfondens webb. Parallellt pågår provvävning av ny filtkvalité för industriell produktion. Hon skriver också om den processen. Vävningen, mötet med föräldrar och personal, samverkan med Spädbarnsfonden utgör en väsentlig del av hennes avhandling.
Läs mer om och ladda ner tidigare publicerad licentiatuppsats I ritens rum – om mötet mellan tyg och människa som lades fram 2016.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.