Line: När hösten kom till Oslo
Vi skulle åka cabriolet, vi tre – till sommaren. Så drömde vi. Men redan i oktober måste vi uppfylla vår önskan. Vi åkte cabriolet med lille Herman i pappas famn från sjukhuset till kapellet. Med nedfälld siluett och ett Oslo som stannade upp, stillnade och grät. Herman fick se himlen för första gången, himlen och de vackra färgerna. Oslo hade bytt om, från sommargrönt till orange, rött, gult, brunt. Hösten var kommen.
Lördagen den 2 oktober klockan 03.15 föddes vår välskapte lille son. Han var så vacker. Så vacker, och så stilla. Andades han? Jag sökte hans andedräkt, den fanns inte där.
Jag blev förälskad i samma ögonblick han lades intill mig. Vi hade inte bestämt något namn, men Oyvind och jag såg att detta var vår lille Herman. Så vacker, så varm, så perfekt. Jag höll honom, luktade på honom, kände hans kropp mot min. Tårar rann över mina kinder, över hans. Över hans runda, fina kinder.
Vi klädde Herman i den allra första sparkdräkten, den som mamma hade köpt. Den första mössan pappa hade köpt. Jackan han skulle ha burit på väg hem från sjukhuset. En nalle lades på hans arm, den som pappa köpt i England. Vår lille pojke, så vacker där han låg och sov på mammas arm. Vi var mamma och pappa för första gången! Stolta föräldrar, han var vår lille prins och han var så vacker. Där ute, kyla och regn. Oslo grät över lille Herman.
Vi fick ett eget rum, mamma, pappa och lille Herman. Pappa tyckte att visst ser han också ut som en liten Marius, så på eftermiddagen blev han Herman Marius. Vi sände sms till alla: ”Herman Marius föddes kl. 03.15 natten till lördag. En välskapt liten pojke på 3 634 gram och 52 cm. Tyvärr visste vi inte då att han dog i mammas mage redan torsdag kväll. Vi vill gärna att du tar kontakt med oss men förstår att det som hänt också känns svårt för dig. Oyvind och Line.” Brutalt? Kanske det, men vi ville så gärna visa vår son för alla som ville se honom. Han var ju så vacker där han låg och sov på mammas arm, med ljusblå sparkdräkt och mörkblå jacka med nallen i famnen.
Våra vänner ringde tillbaka. Många sa att de inte orkade komma, men stod i dörren en kvart senare. Vi omfamnades av värme och medkänsla. I en tung, tung tid var det otroligt skönt att ha en axel att gråta mot. Att få bekräftat att lille Herman var en vacker pojke med runda, fina kinder, mammas öron och pappas panna.
Fem dagar fick vi tillsammans, vi tre. Vi hade pratat så mycket om att Herman skulle komma. Vi hade glatt oss så hämningslöst. Vi hade handlat, planerat och njutit de sista månaderna av graviditeten. Mamma hade tagit föräldraledigt och Herman hade fått oss att köpa ny lägenhet och ny bil. Vi skulle åka cabriolet vi tre, till sommaren. Men redan efter fem dagar måste vi uppfylla den önskan. Vi åkte cabriolet med lille Herman i pappas famn från sjukhuset till kapellet medan Oslo grät och träden klädde sig för höst.
Herman lades i en liten kista insvept i ett ljusblått täcke med en prinskrona på, som det anstår en liten herreman. Under armen låg nallen. Vår lille son skulle få sova ensam till fredagen, begravningsdagen.
”Begravningsceremonien var så vacker” hörde vi efteråt. Jag såg bara Herman Marius. Jag kunde inte se nog på honom. Han sov så gott i den lilla kistan. Pappa hade varit hem och valt ut kläderna. Tuffa kläder som passade en liten pojke med runda kinder. Vi hade köpt skor och mössa till honom tillsammans några dagar tidigare. Han hade också ett guldhjärta runt halsen som tecken på att vi älskar vår lille Herman Marius – det bästa och värsta som hänt oss.
Vi begravde honom i strålande sol, omgiven av vänner, familj och arbetskollegor fredagen den 8 oktober. Det var en perfekt dag. Värmen från de närvarande omslöt oss. Hösten hade kommit till Oslo och Oslo hade slutat gråta. Jag kommer aldrig att sluta gråta. Lille Herman kommer alltid att ha en plats i mammas och pappas hjärtan. Han var vår förstfödde, vårt öst, vårt väst, vårt nord och syd. Det var honom vi hade planerat vårt liv kring.
Nu sitter vi här, mamma och pappa utan vår Herman. Allt vi har kvar är minnet av en välskapt liten pojke med runda kinder och glada sparkar. Vi minns glädjen och förväntningarna då vi förberedde oss på att bli tre. Det är allt vi har kvar och vi skulle inte vilja vara utan det för allt i världen.
Det är så tomt i huset. Vi är omgivna av vackra blommor. Jag sköter dem så kärleksfullt jag kan. Jag byter vatten varje dag och plockar bort vissna blommor. De påminner om den otroliga värme och omtanke vi har fått från vänner, familj och arbetskamrater. Till och med studenterna har skickat blommor, och det värmer så gott. Jag vill så gärna hålla kvar den värmen. Men blommorna dör en efter en. Ute är det höst och träden avkläds sakta sina löv. Vi får vara i fred. Telefonen ringer inte lika ofta, men våra vänner håller kontakt. Vardagen har börjat.
Hälsningar från en mamma
