Elin: min dotter dog i magen två dagar före förlossning

Det här är min historia och jag skriver den här för jag vill att andra som är i slutet av sin graviditet ska få en annan chans att få behålla sitt barn än jag fick. Jag är ledsen om det gör er oroliga och jag förstår att man inte vill tänka tanken, det ville inte jag, det vill ingen. Men jag önskar så att jag hade gjort det och därför skriver jag det här.

Idag skulle vår dotter ha blivit två månader gammal. Det är en underbar ålder, det vet alla som ha fått barn. De börjar upptäcka världen, fixera blicken, le. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick uppleva min lilla tjej i stället för att sitta här och gråta.

Vår dotter var under hela graviditeten lugn i magen, det var det som jag trodde i allafall, och tror fortfarande eftersom jag inte tror att hon mådde dåligt hela tiden. Vi visste på ett tidigt stadium att det var en flicka och eftersom jag har en vild pojke på tre år som också var en vildning redan i magen så alla sa till mig ”åh, då blir det en lugnt tjej, vad mysigt!”

När jag yttrade min oro över att jag tyckte att hon rörde sig lite så sa alla, oavsett om det var sambon, kompisar eller barnmorskan samma sak: ”alla barn är olika, vissa är lugna andra är vilda”. I sin iver att lugna mig var det många som berättade att de hade haft lugna barn i magen som de ibland inte hade känt alls. Jag trodde på vad alla sa till mig, ”det är normalt, hon är lugn, tjejer är lugnare, de rör sig mindre i slutet av graviditeten”. Det var förmodligen snarare så att min pojke var ovanligt aktiv tänkte jag till slut (det är han fortfarande så det kändes inte konstigt).

Min barnmorska försäkrade mig om samma sak, trots att jag varje gång sa att ”hon vickar på tårna två ggr om dagen, är det normalt?” Det är helt normalt försäkrade hon, så länge hon följer samma mönster. Så jag försökte förtränga min oro, man vill inte vara en nojig mamma. Alla värden var bra, jag röker inte, dricker inte, är inte överviktig eller överdrivet gammal (36). Med andra ord ingen riskpatient och avfärdades därmed som lite normalt orolig bara.

Min flicka var 10 % större än genomsnittet vid vecka 32 och var beräknad att väga 3800 g vid födseln. Då låg hon i övre kanten av kurvan och sedan gick hon ner. Min barnmorska hävdade att ”det kan se ut så här som en liten trappa på kurvan”. När hon kom ut vid fullgången tid vägde hon bara 2980 g och var 52 cm lång. I efterhand har jag fått reda på att om man har tre likadana magmått i rad så blir man inskickad till Kvinnokliniken för extra tillväxt. Jag hade två likadana och en som slog på 1 cm… Och ni vet hur godtyckliga mätningarna är med måttbanden. Ännu en anledning till att jag aldrig kommer att förlåta min barnmorska. Den 26 april var jag på rutinkontroll (den sista) hos barnmorskan. Allt såg bra ut enligt henne, även om hon när jag frågade erkände att hon nog var lite mindre än 3800 g. När hon lyssnade på hjärtljuden med dopplern så tyckte jag att de lät svagare än vanligt, men de låg på 140 slag i minuter (helt normalt) så barnmorskan sa att det kan ha berott på att hon sov, eller på hur hon träffar med dopplern. Jag köpte det. I efterhand har jag fått reda på att om man tycker att hjärtljuden är svaga så kan man kolla igen om 6 minuter för att försäkra sig om att allt är bra. Det gjorde hon inte. På eftermiddagen samma dag sprang jag runt och fixade det sista som skulle handlas till bebisen, kläder, en ny kamera till förlossningen… på kvällen grillade vi och jag kände mig ganska pigg. När jag gick och la mig så tänkte jag på att jag inte hade känt henne röra sig på kvällen (vilken brukade vara tiden då hon vickade på tårna) men jag hade ju hört hennes hjärtljud på morgonen, så trots att det inte kändes bra så somnade jag. Sov dock oroligt och gick upp kl 5 och försökte få i gång henne, drack kallt vatten, duschade kallt, buffade… inget hjälpte. Jag trodde fortfarande att jag oroade mig i onödan, barnmorskan hade ju lovat mig att allt var bra. Men vi tog vår son till dagis och sen åkte vi in till kvinnokliniken. Ångesten och skräcken och overklighetskänslan när de inte hittar några hjärtljud är obeskrivlig, och jag återupplever det ögonblicket gång på gång. Och det kommer jag nog alltid att göra.

Vår lilla dotter föddes dagen efter, vackrast i världen, helt perfekt, otroligt efterlängtad, älskad och saknad.

För någon dag sedan rapporterade P1 på radion om att det behövs med forskning kring varför barn dör i ma-gen, oftast i slutet av graviditeten men att det kanske går att få ner dödstalen med 30%. Varje veckan dör nio barn i Sverige i magen. Cirka 450 fall per år. Det är tio gånger vanligare än vanlig spädbarnsdöd. Varför ingår det inte i föräldrautbildningen? Varför görs inga sena ultraljud? Varför betonas inte fosterrörelser som något där inte allt är normalt? Titta på länken till spädbarnsfondens hemsida och lär dig räkna fosterrörelser!
Som sagt, jag vill inte oroa någon, men jag önskar önskar av hela mitt hjärta att det där programmet på P1 hade gått två månader tidigare eller att någon hade berättat det här för mig. Att någon hade uppmuntrat mig att ta det på allvar. Att jag hade litat på min känsla, att jag hade vågat ta in det och stått på mig. Att inte alla bara hade gått in för att lugna mig. För då tror jag att jag hade haft min flicka här i dag. Jag kan inte vara säker, för man vet inte exakt vad hon dog av men moderkakan hade en akut inflammation så hon fick förmodligen syrebrist. Hon hade behövt komma ut tidigare. Jag hade en dålig känsla, men ingen hörsammade den och jag själv slog bort den. Ända tills jag var säker på att något var fel och då var det försent.

Skillnanden mellan att röra sig lite och att röra sig ännu lite mindre är omöjlig att avgöra och reagera på. Då reagerar man inte förrän hon är helt stilla och det är för sent.

Texten om Elin finns med i Spädbarnsfondens Magasin nummer 4.