Elias
En text av mormor.
2008, januari
Äntligen börjar det närma sig: ”Det” är på väg – mitt första barnbarn! Som jag har längtat – i flera år! Men nu är det inte långt kvar. Och Märta mår bra – ja, så bra man nu kan må, när man är höggravid… Och än vet ingen – ja, i alla fall inte jag – om en flicka eller en pojke är på väg. Förresten – vad spelar det för roll?! Huvudsaken är ju att allt går bra – och att barnet är friskt!
Jag tänker rätt ofta på mina två egna förlossningar – så olika de var! När Märta skulle födas var ju allt nytt, och trots alla ”förberedelse-kurser” var jag orolig – åkte in till BB på tok för tidigt, t ex. Men allt gick bra – förstås! Och lyckan var enorm!
När lillebror var på väg, tog vi det lugnare: När vi väl kom in till förlossningen, hann jag vara där en knapp halvtimme innan det var dags! Och allt gick bra, även denna gång.
Och nu är en ny förlossning i sikte! Jag väntar, väntar och längtar…
Så – en tisdagskväll i januari ringer telefonen. En gråtande röst får fram:
”Hej, det är Märta. Det blir inget barnbarn. Bebisen är död.”
Tiden stannar.
Huvudet fryser. Magen knyter ihop sig. Hela kroppen slår tvärstopp.
NEEJ! Det får inte vara sant!!!
Men. Jo.
Det – är – sant. Det blir ingen bebis. Märta och Peter blir inte föräldrar. Deras lilla bebis är död!
Och jag blir ingen mormor.
Vid en rutinundersökning hade barnmorskan konstaterat: Inga hjärtslag.
Märta fick omedelbart åka till Östra Sjukhuset. Peter fick telefonbud. Han släppte allt, och for direkt till sjukhuset.
Och där är de nu.
Där väntar de.
Där ligger min dotter nu, och … ska föda fram deras – döda – barn..!
Hur klarar man det? Hur orkar man? Hur ska dom – orka??
Jag, som inte förstår hur jag ska orka leva resten av kvällen, hur jag ska ta mig igenom natten, hur jag ska kunna ta mig upp nästa morgon – än mindre ha lektioner med mina elever.
Hur ska jag klara av det??!
Den natten låg jag sömnlös.
Morgonen efter gick jag upp, stod länge i duschen, försökte få in lite värme i min iskalla kropp, och for sedan iväg till skolan där jag arbetade.
Kunde inte tänka något annat än att –
…tiden fortsätter…timmarna, minuterna går, går, går…
fast allt verkade ha frusit fast.
När jag steg in i arbetsrummet, satt mina kollegor redan där. Jag stannade i dörröppningen, sa högt:
”Jag blir ingen mormor. Bebisen är död.”
Det blev dödstyst. Jag gick och satte mig vid mitt skrivbord.
Efter första lektionen gick jag in till min rektor och berättade. Han sa direkt: ”Du får ledigt. Åk och stanna hos din dotter så länge du behöver!”
Jag tog första bästa tåg från Gävle till Göteborg, där Peter och Märta mötte mig.
För första gången fick jag höra talas om ”Spädbarnsfonden”. En förening som – förutom att fungera som en mötesplats för alla anhöriga till spädbarn som föds döda – även arbetar och på alla sätt stödjer forskning för att hitta orsaken till den oförklarliga dödligheten som drabbar många spädbarn varje år.
Vi for till sjukhuset, och jag, som väntat och längtat i flera år på att få bli mormor/farmor, fick så till sist hålla mitt lilla, lilla barnbarns kropp i min famn, och sjunga den vaggsång jag längtat så efter att få göra.
Elias lilla kropp kremerades, och hans aska spreds i havet vid en fin ceremoni utanför Särö. Vi var alla med, vi som stod honom nära.
Agneta Lycken, mormor till Elias Sjöö Lycken som dog i januari 2008
